| Från
skjutjärnsreporter till undersköterska 
2008-02-08:
Frilansandet
gav ingen förtjänst. Det behövs män i vården
basunerades ut av arbetsförmedlingen. Jag satte mig på
skolbänken mitt 40e levnadsår och lärde mig byta
blöjor på åldringar och prata vänligt med
folk som hotar och förolämpar mig. Steget var enormt.
Jag hade arbetat
som kriminalreporter, lärare, egenföretagare och t.o.m
väktare sedan 18-årsåldern. Den gemensamma utgångs-punkten
för samtliga var frihet under ansvar och att resultaten helt
byggde på mina självständigt fattade beslut. Det
har skrivits oräkneliga avhandlingar och volymer världen
över om svårigheter för kulturer att mötas.
Det här tämligen ofrivilliga bytet av bransch och yrkeskategori
blev ett "världarnas krig" för mig. Tills
jag återerövrat vårdens ojämförbart
viktigaste arbetsredskap - ödmjukheten!
Redan som
tioåring "beslöt" jag mig för att bli
författare. I ett barns medvetande ligger alla sådana
beslut och ens framtid helt i egna händer. Man är odödlig
och osårbar. Jag hade lånat de härligt doftande
böckerna av "tant Anna-Greta" på biblioteket
- först Max Lundgrens alla Åshöjdenböcker
(med bröderna Engmark, Blåbärskungen, Hitte-Joel
och Bagarn) och senare Stig Malmbergs trilogi med Klass IIB i
centrum (med Eddie, Nalle, Jackie och Anita och de andra "sökande"
ungdomarna) - och jag bara visste hur hela mitt liv skulle gestalta
sig, vad varje dag skulle bestå av.
Verkligheten
hann ikapp
Det skulle dröja 10 år innan den krassa
verkligheten hunnit ikapp mig. Som bäst hade jag placerat
mig som 45:e reserv på Journalisthögskolan i Stockholm,
och Wahlström & Widstrand hade med några kalla
fraser diskvalificerat "ett mästerverk" jag lagt
ner ett helt år på. Jag kom in på informationslinjen
på högskolan i Sundsvall 1985 och tjatade mig till
vikariat på TT och Dagbladet, där jag skrev "samhällsomstörtande"
reportage om laxodlingar, källarband och brukshundsklubben.
Direkt efter min praktiktermin erbjöds jag fast anställning
som kriminalreporter på regionens mediastolthet Sundsvalls
Tidning.
Som kriminalreporter i dagspressen är du
helt självgående. Du har dina rutiner, kontakter, uppföljningar
och egna uppslag. Vilket humör du är på för
dagen eller hur trevlig du är mot din omgivning är helt
oväsentligt så länge du l e v e r e r a r. Helst
något som kan ligga till grund för en "ettatopp"
och en löpsedel, men också mindre uppseendeväckande
notiser som kan fylla ut hål på annonssidor och motsvarande.
Ett visst mått av grundläggande psykologi och diplomati
bör du också behärska, så att du kan prata
med bönder på bönders vis.
Underbetald
hierarki
I vården, i synnerhet äldreomsorgen,
måste du istället ta hänsyn till åtminstone
tre sociala moment varje dag, oavsett ditt personliga humör
och övriga status. Hur mycket du än blir förolämpad
eller angripen fysiskt av de dementa vårdtagarna måste
du alltid bemöta dem med vänlighet, förståelse
och största respekt. Oavsett hur kränkt du känner
dig av nedlåtande förmaningar av äldre personal,
så måste du, utan undantag, göra exakt som du
blir tillsagd och ändå, motsägelsefullt som det
kan förefalla, ständigt vara beredd "att ta egna
initiativ". Sedan infinner sig momentet med anhöriga,
som ofta är väldigt reaktionära. I deras världsbild
är vårdpersonal inte män med skägg, grov
röst och i övrigt maskulin framtoning. På mitt
äldreboende var fördelningen 120 kvinnor och sju män,
varav endast tre var fast anställda.
I äldreomsorgen
är hierarkin glasklar och man måste lära sig krypa
innan man kan gå. Ingen yrkeskategori är så iögonenfallande
underbetald som undersköterskor och vårdbiträden
i äldreomsorgen. Skulle samtliga strejka samtidigt för
att förbättra sina villkor skulle i princip Sveriges
befolkning halveras. Jag önskar bara att jag haft detta gräsrotsperspektiv
under de år jag som skjutjärnsreporter formade åsikter
och skapade opinion. Dagligen.
Jack
Edstrand
|
