|
Festivalen
som regnade bort
2007-09-10:
Harry Granqvist - vår utsända reporter på årets
Roskildefestival - hade stora ambitioner innan festivalens början.
Planen var att genom intervjuer och iakttagelser jämföra
förhållandet mellan ekonomi och ekologi inom områdets
egna lilla minisamhälle Green Camp. Men så kom ovädret,
som bäddade in alla besökarna i djupaste lervälling
och gjorde det svårt att bedriva journalistiskt arbete.
Istället handlar Harrys reportage om hur vanliga medelklassungar
beter sig då det råder undantagstillstånd. Välkommen
till Roskildefestivalen 2007 – festivalen som regnade bort.
Årets
upplaga av Roskildefestivalen kunde stoltsera med ett förmodligen
mer internationellt, mångfacetterat utbud av musik än
någonsin förut. Representationen av både Europa
och USA var som vanligt väl tilltagen, men mest minnesvärt
var alla de upplyftande injektioner från andra kontinenter
som åtminstone fyllde insidan av de regnhärjade konserttälten
med solsken. Åtskilliga trumpeter från Balkan gjorde
tillsammans med afrikanska trummor och tillhörande färgglada
dräkter Roskildes mindre scener till en tillflyktsort; undan
från den stora scenen som erbjöd lika lite regnskydd
som vidgning av musikaliska och världspolitiska vyer.
En av festivalernas
höjdpunkter var nigerianske Seun Kuti, son till den legendariske
Fela Kuti, vars bortgång var den direkta följden av
en hängiven politisk kamp. De som var djärva nog att
försaka de stora massornas Arctic Monkeys till förmån
för mer långväga rytmer blev belönade med
en uppvisning i afrikansk liderlighet, men oundvikligen också
afrikanskt lidande.
Traditionella
budskap
Ouppmärksamma
vare de ögon som undgick att se hur både festivalarrangemanget
och dess besökare var skrudade med social- och miljöpolitiska
budskap, så som det av tradition bör vara på
en Roskildefestival. ”Free Tibet” stod det på
någons tröja i den danska leran; Folkekirkens Nødhjælps
fana låg och flöt bland vattenmassorna och ”Roskilde
– against drugs” kunde man läsa på något
fjärran plakat när man kisade genom marijuanaröken.
The party must go on...
Greenpeace
var där och aktiverade sig för renhållningen tillsammans
med festivalens frivilliga. Diverse kyrkliga samfund bistod med
fottvagning och meditation, emedan de skandinaviska ungdomarna
var bortom frälsning. Västar i fler neonfärger
än vad som borde finnas visade festivalbesökarna var
blåsor kunde lindras med plåster och samveten dövas
med broschyrer.
Gummistövlarna
tog slut
Emellertid
var det regnet och den decimeterdjupa leran som kommer att föreviga
årets festival i Roskildes historia. Gummistövlarna
tog slut i Roskilde, och bara under torsdagen föll det lika
mycket regn som under festivalen 1997 – den regnigaste festivalen
dittills. Renhållningspersonalens försök att göra
festivalen dräglig stod sig slätt när himlen öppnade
sig och bäddade in allt avfall och alla övergivna tält
i en svårgenomtränglig brun massa. Lokaltidningen berättade
att urinhalterna i Roskildeleran hade uppmätts så höga
att arkeologer kommer sannolikt att kunna spåra dem om mer
än tusen år. Samma lera trängde natt efter natt
obönhörligt in i alla de tält som slagits upp på
fel ställen.
Uppgivna festivalarbetare tar en paus i skräpsamlandet
Leran var
stundom så djup att metalldetektorer hade bättre tjänat
för att spåra ölburkar i leran, än de griptänger
som städarna var utrustade med. Likaså föreföll
Folkekirkens Fair Trade-projekt svårare att engagera sig
i när Röda Korset utfärdade en varning om den överhängande
drunkningsrisken på festivalen. En kvinna hittades drunknad
i sin översvämmade bil, och de tiotusentals besökare
som resignerade och åkte hem lämnade efter sig översvämmade
spökstäder av tält.
De som hade
lockats av det vilda festivallivet som sådant fick se sig
besegrade av vädrets makter. Två sorters festivalbesökare
blev kvar: de som närde en sådan passion för musiken
att inget kunde tvinga dem bort från konserterna, och de
som visade prov på uppfinningsrikedom nog att hålla
regnet ute och leran på avstånd. Många tältboende
visade prov på häpnadsväckande ingenjörskonst
och överlevnadsförmåga. Här och var kunde
man se diken, ämnade att leda bort vattenmassorna till någon
annans tält, och vad som först såg ut att vara
en avfallshög kunde visa sig vara ett stabilt vindskydd byggt
av övergivna tält. Djuraffärerna inne i staden
fick slut på sågspån och halm när festivalbesökarna
insåg att man med pengar kunde köpa sig medel att torrlägga
sin tältplats.
Liknade
afrikansk kåkstad
Det fanns
de som sade att camping-området till slut mer liknade en
afrikansk kåkstad än en festival. Mycket riktigt förvandlades
det som först var långa rader av nyinköpta tält
till något som mer bestod av temporära vindskydd och
smittohärdar. De finaste tälten stals, och de övergivna
boplatserna användes av vissa för att utföra de
mänskliga behoven. En anmärkningsvärd skillnad
kvarstår dock: oavsett de svårigheter som väderförhållandena
innebar fanns det alltid en utväg. Torra kläder kunde
inom bekvämt avstånd köpas för pengar; likaså
kunde en torr sovplats skaffas med pengar som användes på
rätt sätt. Varm mat, kall öl, en vattenklosett
eller en varmdusch och till och med en biljett hem till elvärmen
– det mesta gick att lösa med pengar i Roskilde.
Sjöar och nertrampade tält på campingområdet
Man kan fråga
sig hur mycket sympati Seun Kuti egentligen kände för
de rika europeiska ungdomarna när han beklagade sig över
regnet och leran som de bodde i under en veckas tid. På
festivalens sista dag sjöng han: ”If you want to sing
an African song – you have to shout so that they can hear
you all the way to Africa”.
Harry
Granqvist
Läs
mer:
Roskildefestivalens
hemsida
|
