Kan dagens ekonomiska modeller visa miljöhänsyn?

2006-12-21: Har du sett TV-serien Planeten och filmen An Inconvenient Truth? Jag har sett bägge! (duktiga jag…) Inte för att filmerna på ett dramatiskt vis gav mig en ny bild av världens miljöproblem, jag har trots allt haft förmånen att få ägna mig åt miljöfrågor under några år, men de fick mig ändå verkligen att hoppa till. Inte minst för att de är så förbaskat effektfulla, en bild säger som bekant mer än tusen ord.

Framför allt är det bilden av Nigerianerna som bar omkring på skrotade TV-apparater och bandspelare som etsat sig fast på näthinnan. Om jag minns rätt tar man emot 250 ton skrot per månad och anledningen är som vanligt att det är billigare att dumpa grejerna i Nigeria än att ta hand om avfallet här hemma. Är detta vad som kallas producentansvar så behöver vi nog fundera över betydelsen av det ordet.

Något annat som slog mig när jag tittade var det inte är några domedagsprofeter som uttalar sig. I Planeten har man verkligen lyckats fånga många av de mest ansedda forskarna i världen. Visst kan man hävda att Planeten i vissa avseenden kan sägas vara skräckpropaganda och visst kan man beskylla An Inconvenient Truth för att glorifiera ”förloraren” Al Gore. Dock kvarstår ett ovedersägligt faktum: Med rådande utveckling går vi mot en allt varmare tid och allt mer ökande miljöproblem. Om vi ännu inte vaknat är det hög tid att vakna nu! Det bevisas inte minst av Stern-rapporten som konkretiserat kostnaden till 51000 miljarder kronor år 2050 om inga åtgärder vidtas. 51000 miljarder – smaka på den paniken!

Samtidigt är det inte utan att man måste låta sig förundras över den rådande ”miljöhypen”. Många, inte minst inom media, verkar vilja hänga på den nya trenden. Det roligaste exemplet är Aftonbladet som någon månad innan ”Klimatupproret” propagerade ”uppror mot bensinskatten” – snacka om ambivalens! Det intressanta är dock att ”hypen” verkar ha fått en viss effekt och det är ju positivt. Flera av mina vänner som tidigare avfärdat t.ex. växthusproblematiken har faktiskt börjat tänka på hur de agerar i vardagen.

Ett exempel kan hämtas från igår då jag var hemma hos en kamrat och tog en snabb kopp kaffe. Hans tonåriga son ringer mitt under fikat och vill bli hämtad vid skolan. Min kamrats förklaring till varför han säger nej är inte att vi sitter och fikar utan att ”vanen (en stor amerikansk skåpbil som han använder när han är ute och turnerar med bandet) är en sån dj-la miljöbov, du får gå!” Häpen inför kamratens svar sätter jag nästan kaffet i halsen. Försiktigt frågar jag vad som fick honom att svara som han gjorde. Har du sätt Planeten? undrar min kamrat samtidigt som han springer iväg och hämtar ett exemplar av filmen i DVD-format som han ger mig under uppmaning att titta på den. Som sagt, om fler börjar tänka som han så finns det hopp!

Min gode väns nyvunna miljöintresse till trots så är den stora frågan som återstår hur vi på en övergripande nivå ska lösa klimatutmaningen. Visst händer det mycket positivt men det finns flera problem som vi måste hantera. Ett exempel på en positiv utveckling som ändock är behäftad med vissa problem är EU:s system för handel med utsläppsrätter. I en undersökning som jag och några kollegor på uppdrag av Naturvårdsverket genomförde alldeles nyligen visade det sig att endast 37 procent av de svenska företagen som omfattas av systemet har konkreta mål avseende reduktion av växthusgaser! Jag måste säga att jag blev förvånad över resultatet, särskilt i ljuset av att andelen företag i undersökningen som angav att man hade detaljerade miljömål avseende minskad energianvändning, minskat spill och avfall var hela 76 procent. Vi pratar ändå om de företag som omfattas av handel med utsläppsrätter – hallå, är det någon mer än jag som undrar varför?

En möjlig förklaring kan vara att de miljöledningssystem som 65 procent av företagen sade sig ha infört inte fokuserar reduktion av växthusgaser. En annan förklaring, som jag själv är mer benägen att tro, är att utsläpp av växthusgaser inte i lika stor utsträckning är förknippad med en fysisk resursförbrukning och därmed inte utgör en kostnad för företagen. Åtminstone inte ännu eftersom tilldelningen för innevarande handelsperiod (2005-2008) var generös.

Ytterst få företag angav att man förutsåg en brist på utsläppsrätter innevarande handelsperiod. För mig är växthusgaser sinnebilden för s.k. externaliteter. Utsläppen förorsakar kostnader av olika slag som den utsläppande parten i skrivande stund slipper betala. Och här ligger roten till det onda! Dagens ekonomiska system är dåligt på att ”internalisera” externaliteter. Annars hade vi inte dumpat 250 ton skrot i Nigeria varje månad, och vi hade sannolikt inte ens behövt uppfinna en handel med utsläppsrätter (även om det i rådande läge är något positivt).

Hur löser vi då problemet? Antingen modifierar vi de rådande ekonomiska modellerna eller också slänger vi ut de gamla och skapar nya. I den processen är det min mening är att vi behöver förändring från tre håll. Vi behöver fler pappor som låter vanen stå,
vi behöver företagsledare som för in miljöfrågorna i företagens ledningsgrupp och agerar strategiskt och vi behöver politiker som vågar fatta tuffa beslut.

Till sist, köp utsläppsrätter! En utsläppsrätt kostar idag omkring 10 Eur på Nordpool (vilket tyvärr inte är riktigt det pris man får betala hos Naturskyddsföreningen) och köper du en sådan innebär det att ett ton koldioxid mindre släpps ut i atmosfären.

Petter Rönnborg
Ek.Lic. Handelshögskolan vid Göteborgs universitet

Läs mer:
Årets julklapp: en utsläppsrätt!