|
”Ryssland
dödar alltid sitt samvete” 
2006-12-12:
Den ryske journalisten Anna Politkovskaja mördades
den 7 oktober i år. Samtidigt tystnade en otroligt viktig
- och ensam - kritiker av Putinregimen. Irina Sandström berättar,
utifrån sin egen mormor, om den starka patriotism som blivit
en del av den ryska folksjälen. Och som ofta tyvärr
hamnar i vägen för demokrati och välbehövliga
samhällsreformer.
Min mormor
föddes några år före andra världskriget
bröt ut. Hon har många gånger berättat för
mig hur det var på den tiden. Att hennes familj fick evakueras
ur S:t Petersburg, äta potatisskal och vara orolig över
Rysslands framtid. Hon berättar hur hennes pappa grät
när de fick veta att Josef Stalin dog och ursäktar honom
med att de inte visste bättre.
Idag visar
rysk tv många välgjorda program om vad som pågick
bakom fasaden och vad som hände med dem som fick se Stalins
riktiga jag. Det paranoida, härskarlystna och kalla. Min
mormor ser inte bara på dessa program utan bevakar även
nyheterna. Håller sig uppdaterad för att sedan kunna
diskutera med sina systrar och väninnor. Många gånger
har jag sett henne sitta i telefon och prata om någon aktuell
händelse. Ibland pratar de om Vladimir Putins krig i Tjetjenien
och hur hemskt det är att så många unga ryska
män har stupat i kriget. Men att det inte går att lösa
konflikten på annat sätt än genom krig.
Fortfarande
"vi mot dom"
Jag har många
gånger försökt diskutera med henne och frågat
om krig verkligen är rätt väg och om inte Tjetjenien
förtjänar sin frihet. Hon blir för det mesta arg.
Nationalkänslan sitter djupt rotad i henne och varje attack
på Ryssland är en påminnelse om hur det var under
andra världskriget när hela landet var samlat och kämpade
mot samma mål. ”Vi mot dem” är fortfarande
lika aktuellt idag.
Därför var
jag så glad över journalisten Anna Politkovskaja. Hon
hade argument som jag inte hade och hennes journalistik behövdes
verkligen i Ryssland. Inte bara för att hon vågade
föra fram obehagliga sanningar utan för att hon var
en av få nutida ryska demokratiska förebilder. Hon
stod för ett annat Ryssland än prostitutionens, vodkans
och krigets.
Dagen då jag
fick reda på hennes död, måndagen den 9:e oktober,
var en hektisk dag. När jag fick veta att hon blivit mördad
så förstod jag först inte. Sen blev jag förtvivlad,
upprörd, arg. Efter det började jag tänka. På
Ryssland, mitt hemland som jag har fått lära mig älska
men nu börjat ifrågasätta mer och mer.
Orädd
rapportering från Tjetjenien
Anna Politkovskaja
var den enda som vågade säga ifrån offentligt,
trots att hon levde under ständiga dödshot, vilket under
perioder tvingade henne att leva i exil. Hon var känd för
sin orädda rapportering av ryska soldaters övergrepp
på civilbefolkningen i Tjetjenien och hon har även
riktat stark kritik mot president Putin och hans regering. Det
har sagts att Ryssland alltid dödar sitt samvete, så
även i det här fallet.
Min mormor är
även hon upprörd. Hon är en human och en mycket
varm person. Men det hon fick lära sig sedan tidig ålder
sitter djupt rotat i henne: man ska inte kritisera sin regering
och framförallt stå bakom den i vad den än gör.
Jag undrar hur det kommer att bli i framtiden. Om kriget och Putins
nedtystande av alla kritiska röster kommer att få ett
slut eller om det, 50 år framåt i tiden, kommer att
göras dokumentärer om honom och hans sätt att styra
landet. Kommer dagens unga ryssar möta frågande barnbarn
med orden ”vi visste inte bättre”?
Irina
Sandström
|
