|
Gripande
om missriktad idealism

Jesper
Huor
Sista resan till Phnom Penh
Ordfront Förlag, 2006
I författardebuten Sista resan till Phnom Penh
delar frilansjournalisten Jesper Huor med sig av en smärtsamt
personlig historia. Det är en berättelse om hur hans
far en dag 1977 lämnade honom och hans mamma för att
resa till sitt hemland Kambodja – för att aldrig mer
återvända.
Fadern
Someth hade under sina år som student i Europa blivit socialist.
Nu ville han tillbaks för att stödja den revolution
som påbörjats då de röda khmererna 1975
tågade in i huvudstaden Phnom Penh. Innan Pol Pots skräckvälde
var över skulle minst 1,7 miljoner människor ha fått
sätta livet till – däribland hela Someths släkt,
föräldrar och samtliga 13 syskon, med undantag för
en bror och syster.
Träffar
kungen
Som
vuxen bestämmer sig sonen för att försöka
rekonstruera sin fars öde. Genom omfattande research och
flera resor till Kambodja, där han träffar överlevande
släktingar och vänner, bygger han fram en teori. Han
hinner även träffa kambodjanske kungen, vandra bland
massgravarna i Choeung Ek och besöka tortyrlägret S-21,
där han till slut hittar sin pappas bild bland 14 000 andra,
som efter revolutionen pekats ut som förrädare och avrättats.
Boken
avhandlar de historiska skeenden i Kambodja som leder fram till
Pol Pots otroligt våldsamma epok. Men den försöker
även – med hjälp av brev och vittnesmål
– teckna ett porträtt av en ung revolutionärs
världsbild. Historien hoppar skickligt mellan dåtid
och nutid och väver fram en gripande berättelse om missriktad
idealism - i stort och smått. Vad Jesper Huor vill ta reda
på är hur fadern Someth kunde gå från en
helt vanlig kille till en hårdhudad politisk dogmatiker.
Sista
resan till Phnom Penh blir också nån typ av kärlekshistoria
mellan Huors revolutionära föräldrar Marita och
Someth, samt en högst personlig pusseldeckare. Som läsare
sitter man fängslad till slutet – för man vill
verkligen veta vad som hände hans pappa.
Omöjligt
att värja sig
Man
förundras över hur Huor lyckas hålla sig så
klarsynt och inte hänfalla åt känsloutbrott –
det är ju ändå hans pappa det handlar om –
en pappa han övergivits av. Men boken vinner otroligt mycket
på det. Det blir omöjligt att värja sig mot det
fruktansvärda och meningslösa våldet, när
det återberättas från en så saklig röst.
Författaren själv förklarar boken så här:
”Att skriva fram någon ur döden och historien
är förstås omöjligt. Jag kan ana något
om vem min far var, men han förblir undflyende, ogripbar.
Vad han skulle blivit, vilka val han skulle tagit om han hade
överlevt, får jag aldrig veta. Men visst har jag väl
”försonats” med detta nu, med Someths öde,
i den mån det går. Det är obehagligaste är
att inte veta, att sväva i okunskap.”
Drivkraften
att förstå en person man knappt ens träffat drabbar
också mig som läsare – Someths öde känns
helt enkelt angeläget. Det här är en av de bästa
böckerna jag läst i år.
Anna
Wagner
Läs
mer:
Ordfront
Förlag
|