Gnistan som startar en präriebrand

Att utmana fördomar och system är tema för era krönikor. Ja varför gör man det? Varför i all världen gör man det? Jag sitter i den värmande solen på en träbänk. Näckrosor väver sig in i vassen, de guldbruna snåren runt omkring speglar sig i vattnet. Det är slutet av oktober och ännu så varmt. Strax ska jag hasta vidare till nya uppdrag, nya utmaningar. Som så ofta nu för tiden tänker jag; varför har jag inte suttit så här oftare?

Som om oron söker sig ständigt nya vägar. Men inte heller bara oron utan kämpaglöden, de hastigt exploderande vulkanerna av ilska, energi, vilja att förändra.

När jag var 15 gick jag med i FNL-grupperna och Grupp 8 och Amnesty och Svensk-indianska förbundet och Clarté. I Härnösand. Där man faktiskt skulle vara med i MUF. Varför sålde jag Vietnamnbulletinen i 20 graders kyla bland glåpord, spottloskor och hatande blickar? Varför knatade jag trappa upp och trappa ned och försökte sälja Gnistan i en stad där de enda som ville köpa var snuskiga gubbar som ville ha in mig i lägenheten? Varför var jag övervakare och med i fängelsebesöksgruppen när jag egentligen hade fullt upp med att överleva själv?

När jag gick andra året på gymnasiet och hatade skolan skrev jag en bok om det. Och vilket liv det blev när den kom ut! När jag började mitt första riktiga jobb på landstinget blev jag först deprimerad och sedan förbannad. Då gjorde jag elaka skämtteckningar och publicerade både dem och raljerande kåserier. Fastän jag visste att det skulle bli ett himla liv!

Herregud vad jag har utsatt mig. Ibland har det varit bra. Ofta har det varit bra, ofta har jag uppnått mycket med det jag gjort. Men som jag också utsatt mig. Som jag fortsätter utsätta mig. Just nu är varje muskel i min kropp spänd inför att jag i början av året kommer ut med en bok om min barndom, om mig själv. Jag har kallat den Skammens boning. Det är en berättelse om utsatthet, om skam och utanförskap. Utan skyddsnät har jag trängt långt ned i de svåraste minnen, i det mest bortglömda. Trängt ned i det som inte skulle sägas. Och nu säger jag offentligt det som inte skulle sägas.

Varför gör jag det?

När jag sitter på den där träbänken utanför en konferenslokal, vilar jag bara en kort stund. Sedan skriver jag en lång utvärdering om hur deras verksamhet skulle kunna förbättras. Varför bryr jag mig? Jag har ju inte tid!!! Och egentligen inte ork heller. Men i stort som i smått denna önskan att förändra världen. Att utmana fördomar, mörker och trångsynthet. När jag ser möjligheter som slarvas bort i brist på medvetenhet vill jag skrika; ta chansen! Gör det du kan och förmår! Som om jag vill skrika till alla människor i hela världen, men för helvete ta chansen, slarva inte bort ditt liv!

Precis som jag ville säga till pappa när han söp bort sitt liv och delvis mammas och mitt. Som jag ville skrika till mamma som försvann i en annan flykt. Här! Här! Ta tillvara chanserna!

Varför blir man en sådan som vill skrika, som gör alla de där sakerna?

Ja kanske blev jag det för att jag aldrig seglade på den där räkmackan från början. Men också därför att jag även mötte det goda. Det fanns ett hopp. Och jag tror att jag inte överlevt utan det där hoppet, utan tron på att det går att förändra. Jag hade mostrar som trodde på mig och som öste ut kärlek, jag hade en mamma och pappa som nog ville väl fast de inte förmådde, jag hade böcker med andra världar än verklighetens. Det skapade mitt hopp.

Det där hoppet. Och att det vi gör betyder något. Det tror jag fortfarande på. Nog kan en enda gnista tända en präriebrand.

Doris Dahlin
Författare

Doris medverkar i aktuella antalogin
Tala om klass och släpper i vår egna boken
Skammens boning på Ordfront förlag

Tidigare krönikor:
Gudrun Schyman: "Så blir viktiga frågor till tunn fernissa" Alexandra Pascalidou: "Det finns fördomsfria förebilder"
Emma Karinsdotter: "Med humorn som vapen"
Kåre Olsson - "Räntan ingen naturlag"