Muslim, kvinna och lycklig

"Jag skrev boken för att få klarhet om min identitet som muslim och som barn till invandrare. Det kan vara svårt när man lever i ett samhälle som inte accepterar en", berättar australiensiskan Randa Abdel-Fattah, som nyligen besökte Göteborgs bok- och bibliotekmässa för att lansera sin bok Ser mitt huvud tjockt ut i den här (Bonnier Carlsens förlag). Under ett kort besök i Stockholm fick Parisa Khakuei möjlighet att träffa henne för en intervju.

Randas bok handlar om sextonåriga Amal Abdel-Hakim som lever ett typiskt tonårsliv i förorten Camberwell utanför Melbourne. I det välbärgade Camberwell finns det inte många invånare med utländsk bakgrund och på så sätt utmärker sig familjen Abdel-Hakim, som har sina rötter i Palestina och som dessutom är praktiserande mulsimer. Boken behandlar allt från vanliga tonårsproblem som kärlek, skola och kompisar till de problem Amal möter när hon en dag beslutar sig att på ”heltid” börja bära hijab, eller slöja. Hon möter mycket intolerans, men även en del stöd.

- Boken är endast löst baserad på mitt eget liv. Jag skrev den för att jag vet hur svårt det kan vara att ha en korrekt självuppfattning när samhället får en att känna sig som, vad jag kallar, en förhandlingsbar medborgare.

Randa Abdel-Fattah är advokat och nu även författare. Hon berättar om hur hon redan som tonåring började fundera på att skriva en bok om sina erfarenheter som muslimsk tjej i ett land fyllt av fördomar och muslimskräck.

- Jag kände behovet av att låta läsare möta en ung, muslimsk tjej som inte var förtryckt och som man inte tyckte synd om, utan som istället lovordade sin identitet.

Tvång går emot Islam

Randa bar själv hijab mellan 13 och 17 års ålder, men beslutade att ta av sig den när hon fick höra om diskriminering av kvinnor med sjal på arbetsmarknaden. Hennes vilja att bli jurist var för stark.

- Jag blir förskräckt över att det tyvärr finns muslimer som tvingar sina döttrar att bära hijab, något som helt går emot Isalms påbud. De inser inte vilket mod som krävs för att klara av att bära en slöja och allt vad den innebär.

Randa gick under sin skoltid i en muslimsk privatskola, och hon blir förvånad över den negativitet som finns bland majoriteten svenskar gentemot friskolor. Enligt en undersökning gjord av Novus opinion i uppdrag av TV4-nyheterna anser 62 procent av svenskar att religiösa friskolor borde förbjudas och 29 procent anser att den typen av skolor är mindre pålitliga än statliga skolor. Randa tycker detta är felaktigt:

- Skolan jag gick på var och är en av de bästa i Australien, eleverna där hade väldigt högt genomsnitts-betyg jämfört med resten av landet. Dessutom anser jag att den värme och sammanhållning som jag kände i den muslimska skolan var ovärderlig.

Ser bara stereotyperna

I Randa Abdel-Fattahs bok går huvudpersonen Amal också i en privatskola, dock inte en religös sådan. Eleverna i Amals skola har lite erfarenheter av praktiserande muslimer, vilket gör att de bemöter hennes val att bära slöja med motstånd - i form av kommentarer och elaka ord. Amal vägrar trots detta att ta av sig sin hijab, utan kämpar för den genom att diskutera och förklara, för att få sina skolkompisar att förstå hennes religion. Stundvis får de sakliga redogörelserna om Islam boken att kännas som något av en broschyr.

- Jag ville bara klargöra de vanligaste missförstånden om Islam. Därför var jag tvungen att låta Amal lägga fram vissa fakta väldigt sakligt för att göra hennes religion lättbegriplig och på så sätt även göra henne lättare att tycka om. Det jag ville skriva var en bok som visar hur en vanlig, muslimsk tjej lever. För det är något folk inte inser - att de i själva verket har mycket gemensamt med muslimska ungdomar. Många ser bara rubrikerna och stereotyperna, de ser inte personen bortom religionen. Jag möter missförstånd angående Islam tillräckligt ofta för att veta exakt vad jag ville få sagt med boken och vad folk har för frågor om Islam.

Randas bok har fått starkt genomslag internationellt och har även nominerats till årets bästa ungdomsbok i Australien. Även om den är skriven för en yngre publik så har även många äldre läst den.

- Det finns fördomar i samhället i helhet gentemot muslimer, så det är inte ett ämne man bara måste upplysa ungdomar om, det finns många okunniga vuxna också.

Beskylld för världsläget

I sin ungdom, i synnerhet när Randa bar hijab, kände hon sig ofta beskylld på grund av sin religion för det politiska läget ute i världen:

- Många ifrågasatte min identitet och religion och krävde samtidigt att jag skulle ha svar på andra muslimers handlingar. Jag känner fortfarande så. Man sätts i förhörsrummet tillsammans med brottslingarna.

Samtidigt som Randa inte anser att det är hennes uppgift eller mål att rentvå muslimers rykte så menar hon att det är hennes passion och syfte med Ser mitt huvud tjockt ut i den här att få folk att konfrontera sina stereotyper om muslimer och speciellt muslimska kvinnor:

- Jag ville inte att boken skulle handla om tunga ämnen som politik eller terrorism, utan jag ville att den skulle handla om vilken effekt det har att som ung dagligen förknippas med negativitet. De flesta människor har bara en syn på oss muslimer och det är att vi är fanatiker. Däremot är det inte den enda typen av muslimer som finns. Jag ville få med hela spektrat av olika typer av muslimer och visa läsarna att vi är en komplex sammansättning av olika typer av människor.

Hatar ordet "tolerant"

Randa upprörs inte bara över hur hon måste stå till svars för alla muslimer utan också för invandrare. Hon upprörs framförallt över hur invandrare ses som en börda av samhället:

- Jag hatar ordet "tolerant", att samhället står ut med invandrare. Man tolererar en dålig lukt, inte människor. Jag vägrar bli behandlad som en gäst i mitt eget hemland!

I sin bok problematiserar Randa Abdel-Fattah det faktum att unga tjejer inte sällan blir sexuella objekt, på grund av den västerländska normen för hur unga tjejer ska se ut. Samtidigt anser hon att även kvinnor i muslimska länder löper risken att sexualiseras, fastän syftet med slöjan är det motsatta.

- Män är män och det spelar ingen roll varifrån de kommer, för det kommer alltid finnas män som behandlar kvinnor som sexuella objekt. Det betyder dock inte att alla män ser kvinnor på det här sättet, därför verkar hijab som ett förebyggande medel. Däremot oroas jag över hur samhällen i väst skriker sig hesa över hur kvinnor behandlas i muslimska länder, när kvinnor i väst nästan helt värdesätts utifrån sin sexualitet och kropp. Är inte det ett förtryck?

Parisa Khakuei

Läs mer:
Bonnier Carlsens förlag