Bildtext: 2006 delade föreningen Plural ännu en gång ut sitt kulturelitpris. I år gick priset välförtjänt till Anders Franzén, chef på Kungliga Operan.

Med humorn som vapen

Mina erfarenheter av hur man på ett framgångsrikt sätt kan utmana fördomar och system har en mycket tydlig gemensam nämnare, och det är humorn. Viktiga frågor - som annars kan kännas rätt tråkiga och ibland till och med uttjatade att prata om - kan bli hur jäkla aktuella och engagerande som helst, bara man tar nya grepp om problemen.

Genom projektet "Kultureliten 2005" har vi på arrangörsnätverket Plural försökt göra just detta. Vad är då Plural? Jo, ett rikstäckande nätverk för scenkonstarrangörer. Vi finns över hela landet och har ungefär 400 medlemmar, samt fem heltidsanställda coacher. Förutom att vi alla är scenkonstarrangörer, jobbar vi också mycket kulturpolitiskt. Kulturpolitik kan vara så jädra tråkigt så då gäller det att hotta upp det hela lite, och hitta dom dära nya greppen.

I Plural var vi grymt trötta på ojämställdheten och den homogena elitism som råder inom kultursverige, och vi ville få till en diskussion. Så 2005 bestämde vi oss för att instifta ett "Kulturelitpris", som skulle delas ut årligen till den makthavare som utmärkt sig särskilt för att behålla en skattesubventionerad ojämställdhet på våra scener. Det var ett svårt val, med många kvalificerade, men till slut fastnade vi för Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm. Staffan fick priset för hans "konsekvent genomförda bortväljande av alla främmande element, såsom kvinnor, utomeuropéer och underklass i sitt konstnärskap".

Vi hade dessutom byggt ett brädspel á la TP, där målet var att bli chef för någon av Sveriges största kulturinstitutioner. Gratispoäng gavs konsekvent genom hela spelet om man var västerländsk och man - allt för att visa på homogeniteten i Kulturelitsverige. Här styr och ställer en liten grupp människor, som påminner obehagligt mycket om varandra. När de väljer vilka pjäser som ska sättas upp, vilka band som ska spela på rockfestivalerna, eller vem som ska få årets Nobelpris i litteratur, så faller valet konstigt nog oftast på människor som är väldigt lika dom själva. När Staffan Valdemar Holm själv har regisserat har han enbart satt upp föreställningar skrivna av män i samma ålder som han själv. Men som Staffan också sa när vi delade ut priset: ”Till skillnad från många andra män i min position låter jag mina barn gå i en invandrartät skola” - så helt lika varandra är dom väl inte alltid…

Kultureliten reproducerar sig själva på ett imponerande effektivt sätt, vilket kallas att "se till den konstnärliga kvaliteten”. Det sägs att den som är skickligast lyckas bäst. Konstigt nog är det nästan alltid den västerländska heteromannen som lyckas. Men det kanske är för att han är bäst? De som ständigt missgynnas tillhör inte bara ett visst kön, klass och etnicitet, utan det kan även handla om geografi, ålder, handikapp, sexualitet och kulturellt kapital - allt som inte tillhör normen, d.v.s vit, medelålders, heterosexuell man ur medelklassen.

När vi delade ut priset den gången - som Staffan vägrade ta emot för att han inte ansåg sig vara en värdig vinnare - blev vi anklagade för att ha gått ut med falska fakta. Det komiska i situationen var att all fakta vi hade om Staffan Valdemar Holms konstnärliga karriär var inhämtad från hans tidigare arbetsplatser, hans eget CV och Dramatens egna hemsida och arkiv. Vi gick igenom alla föreställningar som satts upp på Dramaten mellan 1975-2004 och det var ingen rolig läsning. Visst har det satts upp fantastiska föreställningar på Dramaten, men varför var så få skrivna eller regisserade av kvinnor? Varför hade så få skådespelare utomeuropeiskt påbrå?

Dramaten får 190 miljoner om året i bidrag av staten - vilket kan jämföras med att alla andra fria grupper får dela på 50 miljoner - och har bland annat i uppgift att vara ”Sveriges nationalscen med ansvar för att framföra den klassiska dramatiken, nyskriven svensk och utländsk dramatik samt dramatik för barn och ungdom” (saxat från Dramatens egen hemsida). Därför är det så konstigt att endast 2 av totalt 321 verk som satts upp på Stora scen på Dramaten mellan år 1975-2004 är vuxenpjäser skrivna av kvinnor, bara för att nämna någon av alla konstigheter vi hittade när vi dammade av arkiven.

Med Kultureliten 2005 blev vi också anklagade för att vara mediekåta, vilket skulle vara anledningen till kampanjen (som om inte ojämställdheten på Sveriges scener var skäl nog). I själva verket var pressen vi fick i samband med kampanjen bara medlet, aldrig målet. Vi ville skapa en debatt och en medvetenhet i de här frågorna, en debatt som kunde förvandla passiva val till aktiva, vid exempelvis rekryteringar och val av uppsättningar. Vi ville diskutera myten om det manliga geniet och vems kulturarv vi ser på scenerna i Sverige idag, ifrågasätta kvalitetsbegreppet och de manliga normerna. Vi ville ifrågasätta kulturelitens sammansättning, inte dess existens.

Vi ville peka på ett fenomen snarare än person, men det går inte att komma ifrån att Staffan Valdemar Holm är en av kulturelitens mest inflytelserika personer - chef för Dramaten, en av kulturelitens mest tongivande institutioner. Vi ville uppmärksamma ett tråkigt fenomen, men med glimten i ögat och en jädra massa energi. Vissa blev skitförbannade, andra sa ”Äntligen!” Reaktionerna var många och olika, men det allra viktigaste var att dom fanns där - reaktionerna - och det var det allra viktigaste. Att det blev en debatt.

Kultureliten 2005 gav oss blodad tand. Några månader senare - under Almedalsveckan på Gotland - startade vi ett Kulturparti på skoj ihop med Riksteatern, återigen för att få upp kulturpolitiken på dagordningen…

Emma Karinsdotter
medlem i Plural

Läs mer:
Plurals hemsida

Fler krönikor:
Gudrun Schyman: "Så blir viktiga frågor till tunn fernissa"
Alexandra Pascalidou: "Det finns fördomsfria förebilder"