| Så
blir viktiga frågor till tunn fernissa
Det
som kännetecknar oss som människor är vår
förmåga att föreställa oss något som
inte finns. Vi kan tänka oss något som inte är
- ännu. Vi är större än våra omständigheter.
Vi finns inte där våra skor står utan vi finns
där våra drömmar är, för att citera
en författare.
När
media förra året hårdlanserade parollen "Män
är djur" som feminismens främsta uttryck så
gick det hem. Det fanns tydligen en beredskap hos många.
En öppen fördomarnas fåra som bara behövde
lite näring för att tankemonstren skulle börja
blomstra och växa sig till en djungel av feminishat och hbt-fobi.
Den
utlösande faktorn var den s.k. dokumentära tv-filmen
"Könskriget", som under täckmantel av att
skildra kvinnojourernas arbete i själva verket lustmördade
de senaste decenniernas teori och praktik inom kvinnorörelsen.
Aldrig har väl en enskild film fått så många
anmälningar till Granskningsnämnden och sällan
har det väl varit så tyst om att en film faktiskt också
fällts på en rad olika punkter.
Falsarierna
satte i alla fall sina tydliga spår och de som tvekat om
glädjen och nyttan med jämställdhet, fick plötsligt
gott om utrymme för att lufta sina mer eller mindre osakliga
påståenden. T.o.m. från riksdagens talarstol
kunde man få höra reaktioner. Så här sa
t.ex. Folkpartiets Lars Leijonborg i en partiledardebatt den 12
oktober förra året: "Radikalfeministerna, som
vill ha könskrig, och kvotera bort allt vad individuell valfrihet
heter, har skadat kampen för jämställdhet."
Jag
har en lång erfarenhet av politiskt och parlamentariskt
arbete. Jag vet att man måste vara både påläst
och pådrivande, både kunnig och kreativ. Jag är
van att argumentera och tar gärna debatt. Självklart
hade jag förväntat ett hårt motstånd när
F! tog steget till politisk organisering utifrån feminismen
som ideologisk grund. Att öppet utmana patriarkatet gör
man inte ostraffat. Men
samtidigt visste jag att flera partier skrivit in feminismen i
sina partiprogram, att vi har en hög andel kvinnor inom politiken,
närmare 45% i riksdagen, att vi har en numerärt jämställd
regering med en statsminister som är feminist. Så egentligen
borde det väl inte vara så kontroversiellt? Snarare
såg jag fram emot en fördjupad debatt kring de politiska
kraven på rättvisa löner och kraftsamling kring
kvinnofrid. Att sätta på sig de feministiska glasögonen
måste ju betyda något, också. Inte bara vara
en tunn fernissa.
Men det var
det i stora stycken. En tunn feministisk fernissa som flagnade
när man skrapade lite på ytan. Diskussionen om de sakpolitiska
frågorna försvann. Kvar var feminismen som manshat
och könskrig. Regeringens ansvariga ministrar gick i mental
exil. Ingen försvarade de senaste dryga tjugo årens
teori och praktik inom jämställdhetsområdet. Ingen
påpekade att Sverige som land faktiskt ratificerat internationella
FN-deklarationer där förståelsen av kvinnors underordning
klarsynt hänförs till en fråga om makt.
Men när
makten demonstrerar sina härskartekniker är det också
både uppfordrande och upplysande. Motståndet synliggörs.
Det blir mer begripligt varför det går så sakta
med de nödvändiga förändringarna som ska leda
till jämställdhet - i praktiken. Fakta finns om tillståndet.
Både i landet och i världen. Fakta är det som
går att förlita sig på när fördomarna
står som spön i backen. Feministisk folkbildning har
aldrig kännts så angelägen som nu!
Gudrun
Schyman
Fristående feminist i riksdagen
Talesperson för Feministiskt initiativ
|
